Jag är ganska säker på att alla nån gång velat ändra någonting med sitt utseende och sin kropp. Man kanske önskar att man hade plattare mage, större bröst, längre hår eller egentligen vad som helst.

I flera år var det min vardag att tänka så, jag kunde faktiskt inte nämna en end sak med mej själv som jag faktiskt tyckte om, och om jag ska vara helt ärlig så har jag svårt med det än idag.

Att stå en bra stund på kvällen för att hitta något att ha på sej dagen efter i skolan som gjorde så man såg "okej" ut, att inte kunna köpa och använda vissa klädesplagg för man inte kunde visa sin kropp så för människor, att komma hem från skolan och bara lägga sej på golvet och gråta för att man kände att man inte var bra nog, att man aldrig skulle duga för omgivningen. Det var så jag hade det i början av mina år som tonåring.

När folk hör det här så tror dem det oftast inte på mej, för jag verkar ju alltid så glad och trevlig mot alla, men det är lätt att sätta upp en fasad, att spela som om allting är bra.

Anledningen till att jag skriver om det här är för att idag var jag och några till på skolan på ett zumba pass som en tjej i ettan höll i och i slutet av passet var jag helt slut och jättevarm, så jag tog av mej tröjan och fortsatte passet i bara sport-bh, det hade jag aldrig, verkligen aldrig gjort för ett år sen.

Men vad är det då som fått mej att ta de här framstegen?, jo jag tror det är olika faktorer. En är helt klart att jag känner mej så trygg och bekväm med i stort sett alla på min skola, jag vet att ingen skulle slänga ur sej en taskig kommentar om hur jag såg ut. En annan är självklart min familj, de har alltid uppmuntrat mej och sagt att jag är bra precis som jag är och det har väl efter en lång tid satt sej i min hjärna. Den sista anledningen tror jag är en väldigt nära vän till mej som fått mej att inse att jag faktiskt är värd att älskas, fast jag inte är perfekt. Under nästan två års tid hade jag ett förhållande med den här personen och om han inte funnits i mitt liv under den tiden vet jag inte om jag kunnat göra saker som det jag gjorde idag. 

Så alla ni som känner att ni inte kan gå i shorts när de börjar bli varmt för era lår inte ser ut som ni vill, eller inte kan ha linne på er för ni har acne på  rygg och axlar eller inte kan visa er utomhus utan smink, till er vill jag bara säga att även om ni inte är perfekta så betyder inte det att ni blir mindre värda för det. Och vem är perfekt egentligen?, och hur kul är det isåfall att vara det?

Nästa gång ni ser er i spegeln vill jag att ni tänker "jag är bra som jag är och jag tänker inte låta någon påstå något annat".

Nu kommer det säkert vara någon som stör sej på det jag skrivit, de tror säkert att jag bara gör det för att få uppmärksamhet. Men så är det inte, depprision och självförakt är något man borde uppmärksamma mer och fler borde prata om det. Så ni får ha era åsikter men jag gör det här enbart för att jag vet att det inte är alla som kommit dit jag har.